Pugnacious and Flamboyant, Stridbar och flammande [Anne-Marie Olivier]

Stridbar och flammande

My translations:
OLIVIER, ANNE-MARIE. Pugnacious and Flamboyant, Québec Reads, published online on May 18, 2015.
OLIVIER, ANNE-MARIE. Stridbar och flammande [co-translated into Swedish with Jenny Ollars], Stockholm/London: The Stockholm Review of Literature, published online on May 15, 2016.

Original title:
OLIVIER, ANNE-MARIE. «Pugnace et flamboyante», extrait de la pièce Faire l’amour, Montréal: Atelier 10, 2014.

 

Pugnacious and Flamboyant

A loving, uninhibited woman.

 

Rosa, my grandmother, in her housewife dress,
with her hair flying in the wind, her smile too broad,
with eyes shining like no other.

Inflammatory and tender, furiously beautiful, fiercely alive.

At twelve years old her father has already deflowered her and every night,
huddled in her little child’s bed,
full of terror, she hosts the slimy snake.
The man breathes hard on top of her.
She experiences what she called “the worst thing in the world.”

That thing, it’s enough to deface the picture,
to kill the fun it could give.
It twists one’s sexuality.
It chars it, stiffens it up.

Her first children are her half-brothers, half-sisters.

Later when a husband is found who accepts her like this,
everybody rejoices, not her.

There was not one woman who wanted Wilfred the old bachelor,
Wilfred with his wrinkled potato face.
No humour, no manners, sourness on two legs.
Rosa protests, vomits, screams, and storms.

For her it’s clear, unequivocal:
it’s the worst thing in the world that keeps on going,
that takes a different form yet it’s the same road.
The same kind of bloodthirsty leech, irremovable.
The same ungrateful karma weighing her down every step along the way.
But she resolved that nothing and no one would be taking away her joy.

The house hosts the wrath, the anger, the screams,
the ten kids grow up between flying utensils
and the corrosive hatred of the spouses.

But on summer mornings,
when everybody’s still asleep
Rosa disappears in her luxuriant garden,
behind the squash and Jerusalem artichoke plants, the giant sunflowers and tobacco leaves.
Ass in the air, hands in the dirt.
Skirt to the wind, ladybugs at her neck
and dawn all around.

My grandmother in her all-green realm,
her garden of survival,
where I walk feeling like a sprite because the tomato plants are twice as tall as I am.

In the garden we don’t talk yet we understand each other.
Everything and nothing happens all at once.

She has a gift, a science,
she pats, tastes, and listens.
I can see her still: her dirty nails, her hands full of raspberries, a mint sprig tucked between her teeth.

When the insects fuck full blast in the squash flowers, she ain’t repulsed one bit, she thinks ’bout the fruits.
Her children, there’s no limit to her love for them.

It’s being constrained that repulses her.
Arms stuck, legs restricted.
Struggling in vain,
being a hole, and then nothing.

Come September and Wilfred, despite Rosa’s disagreement,
proceeds with coal tar an’ pitch.
He asphalts the whole garden,
uproots, mows, chops, crushes,
to park his late-model Plymouth.
A nice parking spot, something clean.

The house trembles before Rosa’s fury.
Doors are slammed, dishes smashed,
tears of rage run down
like nails on a blackboard.

It scratches her inner 45 record,
as though she was being forced, strangled again
’til she yields,
’til the dam bursts, ’til the pain screams
and blackens everything else.

She’s got all it takes to demolish the car,
break the windows, pour gas all over it, blow it up.
But she turns grey and stops eating instead.

Four days later, Wilfred leaves to go hunting.

It comes to her like a storm rolls in.
Rosa ignites, grasps the directory, the phone,
calls in two guys with heavy machinery to come break the asphalt.

She sees them at the end of the road.
Arms in the air, tears in her eyes, she welcomes them
like people welcomed the tanks in Paris for the Liberation.
She doesn’t care what it costs: “Take it all off!”
Every little crumb must go.

Once the job’s done, they leave. End-of-day concert of birds.
Rosa spreads the new garden soil, resows, replants it all,
it’s a matter of dignity, respect, survival,
like the demonstrator in Tiananmen Square.
The only option to be able to look at yourself in the mirror, even when your neck’s blue, even when your face’s destroyed by the blows that life keeps giving and giving again.

When he returns, Wilfred notes the apocalyptic disaster.
In the chemistry of his brain, something blows on the spot.
He can keep forcing her to bed, as long as she lives,
she’ll stay wild and rebellious.

He relinquishes, hushes, vanquished, and at the end of the next summer, he dies.

To celebrate the occasion, Rosa invites everyone from the three surrounding villages, one, two hundred people for a gigantic banquet.
An incredible feast: pies made with fruit from her garden, chickens from the henhouse.
She put her magic touch in er’thing.
People go crazy when they take a bite.

You can call me crazy if you want but I’m telling you
that it’s through her food
that she made love for the first time.
In a group, kinda.

As for me, I was just a little girl, I still shudder at the thought of it all.
The overflow, the neighbours, the cousins, the harmonious mishmash.
It felt like everything, the sun, the flies, the guests’ good humour, the blades of grass, the cases of beer, the temperature of the river, the density of the atmosphere, everything was aligned to make the occasion historic.

I am a descendant of the worst thing in the world.
My balcony on Second Avenue
is overflowing with bionic tomato plants.
And I have resolved that nothing and no one will be taking away my joy.

 

Stridbar och flammande

En kärleksfull, ohämmad kvinna.

 

Rosa, min mormor, i sin städrock,
med håret som flyger i vinden, sitt för stora leende,
med ögon som lyser som ingen annans.

Hetsig och öm, rasande vacker, våldsamt levande.

Vid tolv års ålder har hennes far redan deflorerat henne,
insjunken i sin lilla barnsäng,
fylld av skräck, tar hon emot den slemmiga ormen.
Mannen andas tungt över henne.
Hon genomlever det hon kallade “det värsta i världen”.

Allt det där är tillräckligt för att rispa sönder bilden,
för att kväva nöjet det skulle kunna ge.
Det snedvrider ens sexualitet.
Den förkolnas, spänner sig.

Hennes första barn är därför hennes halvbröder, halvsystrar.

Senare när man hittar en make som accepterar detta,
jublar alla, inte hon.

Det fanns inte en kvinna som ville ha Wilfred, den gamle ungkarlen,
Wilfred med ansiktet som en skrynklig potatis.
Ingen humor, inget hyfs, bitterheten personfierad.
Rosa gör uppror, spyr, skriker och stormar.

För henne är det klart, entydigt:
det är det värsta i världen som fortsätter,
som ändrar form, men det är samma väg.
Samma typ av blodtörstiga igel, omöjlig att avlägsna.
Samma otacksamma karma som tynger henne med varje steg.
Men hon har beslutat att ingenting och ingen kommer att beröva henne hennes glädje.

Huset tar emot åskan, ilskan och skriken,
de tio barnen växer upp mellan kökredskap som flyger
och makarnas frätande hat.

Men på sommarmorgnarna,
när alla fortfarande sover
försvinner Rosa in i sin frodiga trädgård
bakom pumpaplantor, jordärtskockor, jättesolrosor och tobaksblad.
Ändan i vädret, händerna i jorden.
Kjolen i vinden, nyckelpigor på halsen
och gryningen överallt.

Min mormor i sitt helgröna rike,
sin överlevnadsträdgård,
där jag går som en tomte eftersom tomatplantorna är dubbelt så höga som jag.

I trädgården pratar vi inte och vi förstår varandra.
Allt och ingenting händer på samma gång.

Hon har en gåva, en kunskap,
hon klämmer, smakar och lyssnar.
Jag ser henne igen: de jordiga naglarna, händerna fulla av hallon, en mintkvist fastkilad mellan tänderna.

När krypen pippar på för fullt i pumpablommorna äcklas hon inte, hon tänker på frukterna.
Hennes barn, hon älskar dem gränslöst.

Det som äcklar henne är att begränsas.
Fasthållna armar, låsta ben.
Att kämpa förgäves,
att vara ett hål, och sen ingenting.

September kommer och Wilfred, trots Rosas oenighet,
går lös med koltjära å beck.
Han asfalterar hela trädgården,
rycker upp, klipper, raserar, krossar,
för att parkera sin nya Plymouth.
En trevlig parkering, nåt fräscht.

Huset skälver inför Rosas raseri.
Dörrar smälls igen, porslin krossas,
tårar av ilska rinner
Likt naglar som rispar en griffeltavla.

Det repar hennes inre EP-skiva,
som om hon tvingades, stryptes igen
tills hon ger vika,
fördämningen kollapsar, plågan skriker
och svärtar ned allt annat.

Hon har allt som krävs för att förstöra bilen,
krossa fönstren, dränka in den med bensin, få den att explodera.
Istället blir hon grå och slutar äta.

Fyra dagar senare åker Wilfred på jakt.
Det kommer till henne som en storm.
Rosa blir eld och lågor, greppar katalogen, telefonen,
och tillkallar två killar med tunga maskiner för att komma och bryta upp asfalten.

Hon ser dem i slutet av landsvägen.
Med armarna i luften, tårar i ögonen, välkomnar hon dem
som man välkomnade stridsvagnarna i Paris vid befrielsen.
Hon skiter i vad det kostar: « Allt ska bort! »
Varje liten smula måste avlägsnas.

När jobbet är gjort går de. Fågelkonsert vid dagens slut.
Rosa sprider den nya trädgårdsjorden, sår och planterar allt på nytt,
det handlar om värdighet, respekt, överlevnad,
som den okände demonstranten på Himmelska fridens torg.
Det enda alternativet för att kunna se sig själv i spegeln, trots den blå halsen, trots nyllet som förstörts av de slag som livet ger gång på gång.

När han återvänder konstaterar Wilfred den apokalyptiska katastrofen.
I hans hjärnas kemi klickade något plötsligt.
Han kan tvinga henne i sängen, men så länge hon är vid liv
kommer hon att förbli vild och okuvlig.

Han ger upp, blir tyst, besegrad, och i slutet av följande sommar dör han.

För att fira detta bjuder Rosa in alla från de tre grannbyarna, hundra, tvåhundra personer till ett gästabud utan dess like.
En otrolig fest: pajer med frukt från trädgården, kycklingar från hönshuset.
Hon har lagt sin magiska touch på allt.
Folk blir som galna när dom tar en tugga.

Du kan kalla mig galen om du vill, men jag säger dig
att det var genom sin mat
som hon älskade för första gången.
I grupp, typ.

Jag, som var en liten flicka, jag ryser fortfarande vid tanken på det.
På överflödet, grannarna, kusinerna, den harmoniska röran.
Det kändes som om allting, solen, flugorna, gästernas goda humör, grässtråna, ölbackarna, temperaturen i älven, atmosfärens densitet, allt var uppställt så att det skulle gå till historien.

Jag är en ättling till det värsta i världen.
Min balkong på andra avenyn
är överfylld med gigantiska tomatplantor.
Och jag har beslutat att ingenting och ingen kommer att beröva mig min glädje.

Share This